Tag Smärta

Ett år senare

Idag är det ett år sedan vår ängel Ola skänkte 20tusenkr så vi kunde köpa en rullstol till Zaccarias !

För ett år sedan kunde Zaccarias varken gå eller stå själv, då räddade rullstolen hans liv så han slapp vara sängliggande & så han kunde ta sig runt själv. Vi har varit på oräkneliga läkarbesök & har fortfarande inte kommit på vad det är för sjukdom han lider av. Idag behöver Zaccarias inte använda rullstolen varje dag, utan har tillsammans med sin sjukgymnast tränat flera gånger i veckan så han kan gå igen, han använder rullstolen ca 2ggr i vecka.

Just nu försöker jag finna mina biologiska föräldrar (är adopterad från Chile) så vi kan ta reda på om det finns några ärftliga sjukdomar på min sida. Jag vet it’s a long shot men det är ändå värt ett försök. http://bit.ly/searching_for_biologicalparents

Tack till alla som stöttar oss det betyder så otroligt mycket för hela familjen,
ni gör så att vi aldrig kommer ge upp hoppet Never ever!


Länkar till artiklar

http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/hon-fick-20-000-kronor-av-okand

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/kan-inte-g%C3%A5-men-beviljas-ingen-rullstol-2509227

http://www.expressen.se/nyheter/ola-ligger-bakom-familjens-julmirakel/

http://nyheter24.se/sok/Zaccarias

Engagerad läkare sökes

Denna dagen kommer gå åt till Operation ”Vi behöver en läkare nu!”
Hej, mitt namn är Therese Göterheim min son är håller på att bli sämre igen, för ett år sedan kunde han inte gå eller stå själv, men under det senaste året har han kämpat med sin sjukgymnast så han kan gå igen, men nu börjar allt vända, han säger att hans smärta i benen och nu även armarna har aldrig gjort så här ont någonsin! Z säger -Det känns som om mina ben och armar ska sprängas inifrån.” På morgonen när han vaknar kan han inte röra sina ben men efter mycket kämpande kan han efter ca3h lyckas ta sig upp själv ur sängen. Om en 17åring som älskar att träna har så ont att han inte kan ta sig upp ur sängen då är det ju något som inte stämmer, man har gjort både neurologiska och psykologiska undersökningar men dessa visar inte något fel. Han är Normal som dom sa på BUP (vem är den här normal alla talar om?). Men nu då, om det inte är något av ovanstående borde man inte fortsätta med andra undersökningar då för att finna vad som orsakar smärtan, är så besviken på sjukvården just nu? Vi har hamnat mellan stolarna i sjukvården och ingen läkare vill ta sitt ansvar för dom tycker dom gjort allt  så om man inte hittar något som läkare då dumpar man alltså ett barn och låter honom lida och säger att det finns alvedon, men som Zaccarias själv säger till läkarna – Alvedon hjälper inte då kan jag lika gärna äta papper…

Jag är en desperat mamma
Att se sitt barn lida är bland det värsta som finns.
Vi behöver hitta en läkare NU som kan hjälpa Zaccarias och ta honom på allvar, han är 17år han ska inte behöva lida mer, han har levt med sina smärtor i snart 2 år.

För snart ett år sedan vi fick rullisen av Ola, utan den hade Zaccarias inte klarat sig utan varit sängliggande. http://bit.ly/google-zaccarias-rullstol Många vet om vad som hänt Z och har sett Idrottens himmel & helvete och undrar hur han mår nu, well han mår jätte dåligt! http://bit.ly/1vlJ7zZ

Finns det ingen läkare där ute som kan hjälpa oss eller någon som känner en läkare som kan hjälpa oss?

Till dig som bryr dig på riktigt

Dag 2 #blogg100

Hur mycket orkar man kämpa innan bägaren rinner över?

Jag är uppväxt med att man alltid ska tänka positivt men det är inte alltid det lättaste. Vi är en ganska trasig familj, min man har crohns sjukdom, jag har kronisk smärta efter en misslyckad Gastric Bypass  och sonen har så ont i sin kropp att han inte längre kan gå.

På ett sätt är det bra att vi alla är sjuka för vi vet tyvärr hur det är att ha ont. Man har förståelsen hur det är att ha så ont att man inte kan kliva upp ur sängen en dag utan bara vill sova bort eländet eller att man mår så pissigt att  man bara vill låsa in sig på sitt rum och döda zombies eller spöa kaxiga fjortonåringar i WoW.

Jag har under 2013 lärt mig att bita ihop ännu mer än vanligt för all fokus ligger på att Zaccarias ska må så bra som möjligt. Jag har helt enkelt fått lära sig att tänka bort sina egna bekymmer och min smärta. Men i längden är det inte hållbart. Att hela tiden leva i en familj där alla är sjuka, mår dåligt och tänker svart, sliter på en något enormt.

Ibland är det så illa att sonen inte längre kan titta på mig för allt han ser är sjukdom. När jag fick höra det brast mitt hjärta! Att han ser att jag är dålig  är en av anledningarna till att han sen i början på januari 2014 bott hos mina föräldrar. Jag förstår honom  det är jobbigt att se andra som är kroniskt sjuka, när man själv kämpar dagligen med att bli hel igen, det hjälper ju inte tillfrisknande så mycket som det skulle göra om vi varit en frisk familj.
Tänk om vi alla bara kunde få må bra en hel helg, vilken underbar helg det skulle vara!
Undra vad vi skulle göra då?!

Ett tips till dig som bryr dig på riktigt

Om du känner någon som är sjuk fråga inte varje gång du träffar personen ”hur mår du?” för vi vet ju att det är dåligt jämt ok det finns visserligen grader i helvetet men ändå…
När man frågar någon ”hur mår du?” så är det en fråga många frågar för att vara artig och egentligen vill man bara ha det där bra svaret ”det är bra, tack!” så man kan stressa vidare i livet utan att behöva bry sig. Den som får frågan svara säkert inte hur det är på riktigt utan ljuger och säger att det är bra…

Om du verkligen bryr dig
& både vill & har tid att lyssna,
prova istället att fråga ”hur är det?”
jag 
lovar att du kommer få ett helt annat svar, ett ärligt svar!

im_fine_icecrown

Från storlek 56-42

Vilken resa!
therese göterheim stl56 2007Oktober 2007 hade jag storlek 56 i kläder jag va STOR och det blev vändpunkten för mig  jag ville inte vara så stor längre för jag märkte att det påverkade mig negativt i allt jag gjorde.

Allt i från vardagsliv till att söka jobb, för vem vill ha en fet person som jobbar åt en om personen inte kan ta hand om sig själv hur ska man då kunna ta han om jobbet på ett bra sätt. Vet inte om arbetsgivarna tänkte så men det var dom tankarna jag hade när jag fick nej på nej, när jag sökte jobb. Jag va så besviken på min omgivning att dom inte sagt något åt mig eller det kanske dom hade men jag lyssnade nog inte på det örat. Den enda jag minns som sa något va min pappa som kommenterade mina matvanor, men han blev jag bara arg på och tyckte inte att hans approach va ok. Det är svårt att erkänna för sig själv att man är extremt överviktig och måste göra något åt det.

December 2007 gjorde jag en Gastric Bypass (Läs om:My Gastric Bypass Story). Då vägde jag 150kg och jag drömde om att kunna handla kläder i ”vanliga” butiker. Det kan jag nu, jag har tappat ca65kg (en människa lättare) en helt grym känsla!!

Idag var jag på Stinsen för att testa lite kläder eftersom jag rasat i vikt de senaste månaderna pga att jag bytt min kost till Paleo. Alla kläder jag har hemma är förstora, och jag som har  över 60 klänningar! Nu har jag bara 10 st som kan funka och som inte gör något att dom e stora Så jag måste köpa nytt! När jag började den nya Paleo resan hade jag storlek 46-48 idag när jag provade kläder ligger jag precis mitt emellan 42-44. Värsta ego boosten! 

Att ha gått ner i vikt har verkligen förändrat mitt liv. Dels sättet att se på mig själv, jag kommer nog alltid leva eller iaf väldigt lågtid leva med en skev kroppsuppfattning och känna mig tjock och fet. Men jag märker även att mottagandet från andra är på ett helt annat sätt nu, jag får inte längre de där nedvärderande blickarna när man är ute och äter eller är och handla mat.

Ja det är tyvärr sant det är så här när man är extremt överviktig, väldigt många människor i affärer, på arbetsplatser och på gatan är väldigt hemska mot oss som är tjocka & feta, det är ungefär som rasismen värderingarna finns där men ingen vill erkänna det…

Jag är ju samma Thérèse på insidan nu som då, jag är bara uppgraderad på ytan till Thérèse 2.0 lite finare lite bättre. På bilden nedan har jag tagit på mina byxor i storlek 56 som jag hade 2007, dom satt som ett par tights på mig då.   therese göterheim i ett par byxor i stl56 2013

Det gör så ont… #blogg100

Sitter i bilen utanför Astrid Lindgren kl0900 ska min son till läkaren. Idag gäller det om han någonsin kommer kunna träna tennis eller någon annan träning igen. Som det är nu klara han , knappt en dag in skolan pga smärtan i benen, han hoppar på kryckor och jag och min pappa turas om att köra honom till och från skolan. Det gör ont i mig jag bryts sakta sönder, det gör så ont i hjärtat att se sin son lida. Jag tror aldrig jag eller någon annan kommer förstå vad det är han genom lider just nu.

Humöret är inte på topp på någon i familjen, jag blir lätt arg pga den extrema nervositeten jag bär på, att gå igenom detta är jobbigt för alla i familjen. Om jag är nervös och mår dåligt så är det inget mot vad Zaccarias känner, det är ju hans liv och kropp som e trasig.

Idag vill jag att ni håller alla tummar och tår för min son och om ni tror på Gud så be en gärna bön för honom då. <3