Tag Kronisk Smärta

Till dig som bryr dig på riktigt

Dag 2 #blogg100

Hur mycket orkar man kämpa innan bägaren rinner över?

Jag är uppväxt med att man alltid ska tänka positivt men det är inte alltid det lättaste. Vi är en ganska trasig familj, min man har crohns sjukdom, jag har kronisk smärta efter en misslyckad Gastric Bypass  och sonen har så ont i sin kropp att han inte längre kan gå.

På ett sätt är det bra att vi alla är sjuka för vi vet tyvärr hur det är att ha ont. Man har förståelsen hur det är att ha så ont att man inte kan kliva upp ur sängen en dag utan bara vill sova bort eländet eller att man mår så pissigt att  man bara vill låsa in sig på sitt rum och döda zombies eller spöa kaxiga fjortonåringar i WoW.

Jag har under 2013 lärt mig att bita ihop ännu mer än vanligt för all fokus ligger på att Zaccarias ska må så bra som möjligt. Jag har helt enkelt fått lära sig att tänka bort sina egna bekymmer och min smärta. Men i längden är det inte hållbart. Att hela tiden leva i en familj där alla är sjuka, mår dåligt och tänker svart, sliter på en något enormt.

Ibland är det så illa att sonen inte längre kan titta på mig för allt han ser är sjukdom. När jag fick höra det brast mitt hjärta! Att han ser att jag är dålig  är en av anledningarna till att han sen i början på januari 2014 bott hos mina föräldrar. Jag förstår honom  det är jobbigt att se andra som är kroniskt sjuka, när man själv kämpar dagligen med att bli hel igen, det hjälper ju inte tillfrisknande så mycket som det skulle göra om vi varit en frisk familj.
Tänk om vi alla bara kunde få må bra en hel helg, vilken underbar helg det skulle vara!
Undra vad vi skulle göra då?!

Ett tips till dig som bryr dig på riktigt

Om du känner någon som är sjuk fråga inte varje gång du träffar personen ”hur mår du?” för vi vet ju att det är dåligt jämt ok det finns visserligen grader i helvetet men ändå…
När man frågar någon ”hur mår du?” så är det en fråga många frågar för att vara artig och egentligen vill man bara ha det där bra svaret ”det är bra, tack!” så man kan stressa vidare i livet utan att behöva bry sig. Den som får frågan svara säkert inte hur det är på riktigt utan ljuger och säger att det är bra…

Om du verkligen bryr dig
& både vill & har tid att lyssna,
prova istället att fråga ”hur är det?”
jag 
lovar att du kommer få ett helt annat svar, ett ärligt svar!

im_fine_icecrown

Från storlek 56-42

Vilken resa!
therese göterheim stl56 2007Oktober 2007 hade jag storlek 56 i kläder jag va STOR och det blev vändpunkten för mig  jag ville inte vara så stor längre för jag märkte att det påverkade mig negativt i allt jag gjorde.

Allt i från vardagsliv till att söka jobb, för vem vill ha en fet person som jobbar åt en om personen inte kan ta hand om sig själv hur ska man då kunna ta han om jobbet på ett bra sätt. Vet inte om arbetsgivarna tänkte så men det var dom tankarna jag hade när jag fick nej på nej, när jag sökte jobb. Jag va så besviken på min omgivning att dom inte sagt något åt mig eller det kanske dom hade men jag lyssnade nog inte på det örat. Den enda jag minns som sa något va min pappa som kommenterade mina matvanor, men han blev jag bara arg på och tyckte inte att hans approach va ok. Det är svårt att erkänna för sig själv att man är extremt överviktig och måste göra något åt det.

December 2007 gjorde jag en Gastric Bypass (Läs om:My Gastric Bypass Story). Då vägde jag 150kg och jag drömde om att kunna handla kläder i ”vanliga” butiker. Det kan jag nu, jag har tappat ca65kg (en människa lättare) en helt grym känsla!!

Idag var jag på Stinsen för att testa lite kläder eftersom jag rasat i vikt de senaste månaderna pga att jag bytt min kost till Paleo. Alla kläder jag har hemma är förstora, och jag som har  över 60 klänningar! Nu har jag bara 10 st som kan funka och som inte gör något att dom e stora Så jag måste köpa nytt! När jag började den nya Paleo resan hade jag storlek 46-48 idag när jag provade kläder ligger jag precis mitt emellan 42-44. Värsta ego boosten! 

Att ha gått ner i vikt har verkligen förändrat mitt liv. Dels sättet att se på mig själv, jag kommer nog alltid leva eller iaf väldigt lågtid leva med en skev kroppsuppfattning och känna mig tjock och fet. Men jag märker även att mottagandet från andra är på ett helt annat sätt nu, jag får inte längre de där nedvärderande blickarna när man är ute och äter eller är och handla mat.

Ja det är tyvärr sant det är så här när man är extremt överviktig, väldigt många människor i affärer, på arbetsplatser och på gatan är väldigt hemska mot oss som är tjocka & feta, det är ungefär som rasismen värderingarna finns där men ingen vill erkänna det…

Jag är ju samma Thérèse på insidan nu som då, jag är bara uppgraderad på ytan till Thérèse 2.0 lite finare lite bättre. På bilden nedan har jag tagit på mina byxor i storlek 56 som jag hade 2007, dom satt som ett par tights på mig då.   therese göterheim i ett par byxor i stl56 2013

Livet är bättre!

För ett tag sedan skrev jag om min GBP som jag gjort och fick mycket härlig input. Flera vänner kom med tips om att jag skulle testa dieten Paleo för att må bättre så jag började läsa på och i oktober började jag med Paleo. 

Jag slutade med socker, all slags spannmål, ris, pasta, började äta kött från endast gräsuppfödda djur. Nu har det gått snart 3 månader med Paleo dieten och jag har för första gången på flera år gått ner i vikt och tappat 12kg, jag svimmar inte längre när jag äter mat , mina domningar i kroppen har försvunnit helt vilket gör att jag är betydligt piggare om dagarna och orkar mer! Jag orkar laga mat när jag kommer hem från jobbet och behöver inte längre gå och lägga mig det första jag gör min livskvallitet börjar sakta komma tillbaka och jag ser betydligt ljusare på framtiden än tidigare. Smärtan i magen är dock kvar men den är mer uthärdlig nu när jag mår bättre i övrigt.

Tusen tack Annika och Peter som pushade för att jag skulle börja med denna kost, jag mår så mycket bättre med, Känns som om jag fått nytt liv! 

My Gastic Bypass Story
Del1: http://www.icecrown.se/2012/09/15/min-gastric-bypass-story/
Del2: http://www.icecrown.se/2012/09/16/min-gastric-bypass-story-del-2/

 

Min Gastric Bypass story del 2

Del1 http://www.icecrown.se/2012/09/15/min-gastric-bypass-story/

Det är ju inte bara smärtan i magen som är jobbig. En annan biverkning från operationen är att man kan få b12 å folsyrebrist. Detta visste man om när jag operera mig, så jag fick tillskott från dag ett som jag kommer få äta hela livet. Problemet för mig är att min kropp tar inte upp B12 alls så mina värden är extremt låga vilket innebär att jag jämt är bortdomnad i delar av kroppen. Ni vet när man sitter tex med benen i kors så somnar dom å det sticker i dom, precis så är det jämt för mig. Prova att gå när dina ben har somnat, det är som om dom är gjorda av bly. Mina ben, kinder, tunga å läppar är i princip jämt bortdomnade. Sedan kan domningarna överraska och dyka upp på andra ställen lite då och då, den senaste tiden har vänster sida av bakhuvudet  börja domna bort vilket är galet obehagligt. Jag tar B-vitamin sprutor för detta å det e bra förstunden å domningarna försvinner men så fort jag slutar med sprutorna kommer domningarna tillbaka igen.

När jag skriver detta så funderar jag på hur jag orkat i alla dessa år hur har jag stått ut, well jag är ganska envis och jag vägrar låta min kropp bestämma över mig. Läkarna vill sjukskriva mig men jag vägrar. Varför? Jo för om jag blir sjukskriven skulle jag bara bli sämre, tycka synd om mig själv gräva ner mig i en grop och sakta tyna bort och det har jag varken tid eller ork med. Så istället för att vara sjukskriven jobbar jag heltid och har ett fantastiskt jobb som jag älskar att gå till varje dag, dom vet att jag är dålig. Men under 2012 har jag blivit mycket sämre. Men det är bara bita ihop och försöka fortsätta göra det man tycker är roligt = jobba med digital media.

Nu är det helg, på helgerna försöker jag äta mindre smärtstillande och sova så mycket som möjligt, så jag fixar nästa vecka. En vanlig vardag kommer jag hem från jobbet vid 1730 då är jag helt slut i kroppen och magen värker, ofta kan jag inte ens gå upp för trappen till sovrummet så jag får krypa upp om jag inte får hjälp, jag vilar tills det är mat går och lägger mig runt 1930 när vi ätit klart, kollar lite på tv-serier och somnar, mer fixar jag inte.

Tvätta, städa, laga mat, ta hand om hundarna och katte,, fixa i trädgården, läsa läxor med sonen, umgås med min man, gå till gymet, träffa vänner, sånna saker som tillhör en frisk människas vardag efter jobbet kan jag inte göra längre, FATTA jag orkar inte ens sitta vid datorn och spela spel längre. För 2-3 år sedan va jag väldigt aktiv och hade massor med olika evenemang på kvällarna träffade folk och minglade, men det kan jag bara glömma som det är nu, jag har blivit sämre. Jag längtar efter att bli frisk…