Category Ego

DNA-test, Vem är jag?

Jag glömmer aldrig när jag gick i åk 5 då skickade läraren hem oss med uppgiften att titta hur lika vi var våra föräldrar. Jag hitta inga likheter för jag är adopterad, sen den dagen har jag undrat vem jag är och var jag kommer ifrån. 

Jag har alltid haft det mer än bra mamma och pappa men min tonår blev vild och rebellisk mycket berodde säkert på att jag var just tonåring men även att jag är adopterad att jag inte visste vem jag egentligen var, jag hade ingen, det var jag mot världen.
Det var många frågor Hur kan man överge sitt barn? Hur kan man älska ett barn som inte är en ens kött å blod? Hur kan man köpa ett barn? all ilska gick ut över mamma och pappa och det ångrar jag nu. Hur tryggt och hur bra jag än hade hemma hos mamma och pappa och mina vänner i Viksjö utanför Stockholm, så kände jag mig som en otrygg vilsen själ som var  ensammast i hela världen. Det är inte lätt att vara tonåring och det är inte lätt att vara adopterad tänk er att vara båda sakerna samtidigt, det var kaos i min själ. Vem är jag? Kommer jag någonsin träffa mina biologiska föräldrar & se att jag har ett likadant skratt eller en kopia av mammans näsa? Kommer jag någonsin får reda på det?

Jag har rest långt, Jag stannar aldrig någonstans, jag är alltid på väg. Om jag någon gång hittar någon, som älskar mej ända ner i helvetet, så ska jag stanna där…

therese_zaccarias_2012Så kände och funderade jag mig jämt, jag ville veta allt, tills den 1 oktober 1997 då min son föddes. Äntligen hade jag någon som var en del av mig, någon som var MITT kött och blod. Äntligen blev jag lugn å trygg inne i själen. Nästan alla frågor som jag haft och ilskan försvann. Sen är det klart jag har funderat under årens lopp men behovet av att finna svar om mina biologiska föräldrar var inte längre lika viktigt, för jag har ju Zaccarias. Drömmen är att åka till Chile, bara Zaccarias & jag för att uppleva och eventuellt söka. Men först ska vi lära oss spanska har vi bestämt, så den resan blir  när Zaccarias slutat gymnasiet.

En fråga som fortfarande dyker upp då och då är Hur kan man överge sitt barn? Hur kan man lämna sitt barn på gatan till några helt främmande människor? Det kommer jag nog aldrig förstå eller kunna förlåta. Jag förstår att det finns stunder då man inte har något val men till några fyllon?!

-Å vilken tur du hade som blev adopterad säger många. Ja jag har haft världens bästa uppväxt det har jag verkligen och är väldigt lyckligt lottad på alla sätt & vis, men trots de så skulle jag aldrig någonsin Adoptera ett barn, inte så som världen ser ut idag med allt ont (rasism) eller det själsliga lidandet som barnet kommer få utstå genom att inte veta… (Detta är mina personliga tankar, känslor & åsikter, det är självklart olika från person till person.)

23andme_dnatest_adopterad_therese_goterheim

Att inte veta är hemskt, som tex när jag går till läkaren och dom frågar mig eller min son om ärftliga sjukdomar, jag vet inte jag har ingen aning, tänk om mina magproblem kunde varit lösta om jag vetat vad det fanns för sjukdomar i min släkt.

Idag har jag gjort ett DNA-test via 23andme.com det var det som rörde upp alla dessa känslor och frågor igen och jag känner mig precis sådär vilsen och otrygg igen som jag gjorde innan Zaccarias föddes. När DHL killen kom och hämtade paketet trodde jag att jag skulle svimma av nervositet,  jag är nervös till max men samtidigt är det så spännande att få alla dessa svar men ändå tvekade jag in i det sista att skicka tillbaka testet, för vill jag verkligen veta?
Jo det vill jag! Om 4-6veckor så kommer jag äntligen kunna svara på doktorns fråga! Och jag kanske kommer närmare mitt svar på frågan Vem  jag är? Var kommer jag ifrån? Och om jag har extrem tur så kanske jag till och med finner  några biologiska släktingar. Jag älskar min mamma (Eivor) och pappa (Bengt) och min familj och släkt över allt annat men vissa frågor kommer nog alltid finnas kvar…

Undra om min biologiska mamma och pappa lever? Undra om dom tänker på mig ibland? Undra om dom letat efter mig? Undra om jag har syskon? Undra vem jag är mest lik?

Tack till Mamma & Pappa som gjorde detta test möjligt och för att ni finns skulle inte klara en dag utan er!
Tack till min man och son som stöttar mig å finns där jämt, ända ner till helvetet!
Thanks to Laura who told me about this DNAtest and her experiences.
Tack till Malin som hjälpte mig få alla papper rätt.

Therese NU & DÅ #blogg100

Louis Vuitton pre fall/winter 2013/2014Ny firsyr, i Lördags va jag och klippte mig hos Sara S på Tony & Guy i Stockholm.

Jag har gått där i flera år och jag och Sara känner varandra sedan vi båda bodde i Gävle. Det som är kul med Sara är att hon ”känner” mitt hår och hon har 100% fria händer att göra precis vad hon vill. Jag tänker alltid det kan ju inte bli värre än att jag måste gå med mössa några månader om jag inte gillar frisyren (detta har dock aldrig hänt sen 2005).

Om du inte ser så ska det va så sa Sara, som klippt mig i någon frisyr som påminner om Louis Vuitton kollektionen
pre fall/winter 2013/2014 å jag är hur modern som helst!
Sist jag hade tok lång lugg va när jag var 4år det var 1978, min pappa hittade ett kort och scannade in.

Therese NU 2013 och Therese DÅ 1978
Visst va jag söt när jag va liten?!

therese_nu_då