Till dig som bryr dig på riktigt

Dag 2 #blogg100

Hur mycket orkar man kämpa innan bägaren rinner över?

Jag är uppväxt med att man alltid ska tänka positivt men det är inte alltid det lättaste. Vi är en ganska trasig familj, min man har crohns sjukdom, jag har kronisk smärta efter en misslyckad Gastric Bypass  och sonen har så ont i sin kropp att han inte längre kan gå.

På ett sätt är det bra att vi alla är sjuka för vi vet tyvärr hur det är att ha ont. Man har förståelsen hur det är att ha så ont att man inte kan kliva upp ur sängen en dag utan bara vill sova bort eländet eller att man mår så pissigt att  man bara vill låsa in sig på sitt rum och döda zombies eller spöa kaxiga fjortonåringar i WoW.

Jag har under 2013 lärt mig att bita ihop ännu mer än vanligt för all fokus ligger på att Zaccarias ska må så bra som möjligt. Jag har helt enkelt fått lära sig att tänka bort sina egna bekymmer och min smärta. Men i längden är det inte hållbart. Att hela tiden leva i en familj där alla är sjuka, mår dåligt och tänker svart, sliter på en något enormt.

Ibland är det så illa att sonen inte längre kan titta på mig för allt han ser är sjukdom. När jag fick höra det brast mitt hjärta! Att han ser att jag är dålig  är en av anledningarna till att han sen i början på januari 2014 bott hos mina föräldrar. Jag förstår honom  det är jobbigt att se andra som är kroniskt sjuka, när man själv kämpar dagligen med att bli hel igen, det hjälper ju inte tillfrisknande så mycket som det skulle göra om vi varit en frisk familj.
Tänk om vi alla bara kunde få må bra en hel helg, vilken underbar helg det skulle vara!
Undra vad vi skulle göra då?!

Ett tips till dig som bryr dig på riktigt

Om du känner någon som är sjuk fråga inte varje gång du träffar personen ”hur mår du?” för vi vet ju att det är dåligt jämt ok det finns visserligen grader i helvetet men ändå…
När man frågar någon ”hur mår du?” så är det en fråga många frågar för att vara artig och egentligen vill man bara ha det där bra svaret ”det är bra, tack!” så man kan stressa vidare i livet utan att behöva bry sig. Den som får frågan svara säkert inte hur det är på riktigt utan ljuger och säger att det är bra…

Om du verkligen bryr dig
& både vill & har tid att lyssna,
prova istället att fråga ”hur är det?”
jag 
lovar att du kommer få ett helt annat svar, ett ärligt svar!

im_fine_icecrown

2 Comments

  1. Svårt när en är kroniskt sjuk och känner att ens barn far illa av det. Och svårt när ens barn inte mår bra. Hoppas det blir bättre för er alla.

    • 27 juni, 2014

    Hittade din blogg via google. Jag lever också med kronisk smärta. Jag var desperat och dum nog att göra en VBG 2003 när jag hade kämpat med min övervikt sedan jag var 5 år gammal.

    Kirurgen misslyckades och gjorde magmunnen för liten. När jag skulle börja äta vanlig mat igen efter 8 veckor så kunde maten inte passera magmunnen utan jag kräktes vid nästan varenda måltid, varje dag. I början rasade jag i vikt och fick kroniska gallstensanfall, men ingen trodde på mig och tog min smärta på allvar. Det slutade med en depression och ätstörning, jag levde på läsk, glass, kakor och lättsmält godis.

    När jag vägde 140 kg och hade utvecklat diabetes typ 2 efter ha levt med insulinresistans pga pco i mer än 10 år så fick jag nog. Alla läkare påstod ju att mina smärtor skulle försvinna om jag gick ner i vikt. Jag fick inte heller någon hjälp med den förstörda magmunnen, även ett stort bråck på magmunnen och en kroniskt inflammerad gallblåsa med anfall varje dag. Det ENDA som erbjöds var en ny operation, en gastric bypass.

    Jag ville få min mage återställd, inte göra en ny operation som skulle förändra min kropp ännu mer. Men redan då var jag tvungen att ta morfin varje dag så till slut hade jag inget val. I november 2011 så dog jag nästan på intensiven efter gastric bypassen, kroppen orkade inte längre pga den starka smärtan och de struntade i att smärtlindra mig tillräckligt.

    Nu sitter jag här idag, ca 40 kg lättare och behöver inte längre insulin. Men min smärta är nu 10 ggr värre, kan inte ens dricka eller äta utan smärtlindring. På morgonen har jag som mest ont, 7-8 på skalan, men det går aldrig under 5 och då är jag som allra mest smärtlindrad på morfin eller oxikodon.

    Jag är fortfarande överviktig och får ingen bukplastik, trots att allt hänger och ger mig hudinfektioner. Läkarna påstår att det bara är IBS och fibromyalgi, men gör inga utredningar för att utesluta andra diagnoser.

    Jag får ingen hjälp någonstans, t o m 2-årskontrollen var inkomplett och ignorerades. Då jag tvingades till ett annat landsting för gbp och detta avtal
    bara gällde 12 mån så kan alla kirurgmottagningar skylla på varandra och slippa ansvaret för mig.

    Nu har min husläkare på vc tröttnat på att skriva ut morfin till en ”hypokondrisk knäppgök som är beroende av opiater och bara fejkar smärtan”. Hon fattar inte ens hur medicinupptaget i kroppen förändras efter en gbp.

    Jag skulle ge vad som helst för ett normalt liv. Jag är 37 år nu och lever ensam, för vem skulle någonsin kunna älska ett sådant vidrigt fult monster som jag är? Har blivit lika ful på insidan pga all bitterhet av felbehandlingar och kränkande attityder från vårdpersonal.

    Nu orkar jag inte längre kämpa för mina rättigheter. Utan smärtlindring kommer jag inte ens ur sängen eller kan äta. Äter väldigt lite pga smärtan, men det är mycket kalorier i lättsmälta livsmedel med nästan bara kolhydrater (och socker).

    En ond cirkel med smärtan som gör mig deprimerad, ännu mer deprimerad av morfinet. Kan inte röra på mig tillräckligt, orkar inte ens laga bra mat så att jag kan äta bättre. Varför tycks alla tro att det här är det perfekta livet? Jag sitter på mitt feta arsel och håvar in pengar från FK (10.000 kr/mån efter skatt)? Jag VILL vara frisk och smärtfri, varför kan ingen tro på mig?!

Add a comment